Från gruppen till individen i gruppen

Att ha en välmående personalstyrka med bibehållen god hälsa sparar pengar för varje organisation. Det finns idag flera goda exempel på företag och andra organisationer som har en ambition att skapa ett arbetsklimat som ska ge bästa förutsättningar för varje anställd medarbetare att uppleva en balans i livet.

De allra flesta har dock ännu inte lyft frågan om medarbetarnas hälsa och välmående till en ledarskapsfråga. Den ligger allt för långt ifrån ledningsgruppen och organisationens högsta beslutande organ.

Psykisk ohälsa är den sjukskrivningsorsak som ökar mest i Sverige. Aktuell forskning visar att de psykiatriska sjukdomarna kostar samhället nära 60 miljarder årligen. Mer än hälften av kostnaderna är en följd av sjukskrivning och förtidspensionering. En långtidssjukskrivning får ekonomiska konsekvenser för arbetsgivaren, ger ökad arbetsbelastning för arbetskamrater samt skapar lidande för den drabbade och anhöriga.

I framtiden kommer allt fler inse styrkan med att mer medvetet utveckla den ledarskapskultur som gör att varje medarbetare kan uppleva ett välmående genom hela arbetslivet. I framtidens ledarskap kommer chefens och ledarens förmåga att se varje individs individuella behov av välmående att bli allt viktigare.

Strategierna kommer att förbättras för att begränsa ökningen av den psykiska ohälsan. Vi håller just nu på att bilda oss och lära oss mer om denna nya utmaning i framtidens ledarskap. Jag ser att det händer. Det känns hoppfullt inför framtiden.

Det burrar till, alltså finns jag

Jag sätter den på ljudlöst med burr när jag inte vill eller får bli störd. Jag har den alltid ganska nära mig. Det känns bra att kunna snegla på den ibland. Inga nya sms, missade samtal eller nya mail innebär att allt är cool. När den burrar till och någon söker kontakt med mig. Då känns det bra.

Den här bekräftelsekulturen är helt naturlig för oss idag. Den är lika naturlig som samtalet var förr vid lunch- eller middagsbordet då man pratade med varandra utan att bli störda. Idag har de flesta jobbarkompisarna sina iphones med vid lunch- eller fikabordet. På ljudlöst, med burr. Då och då burrar det till och någon behöver snegla på den för att se om det är något viktigare än samtalet som just pågår. Något som är viktigare än det fysiska mötet här och nu.

Ibland behöver vi ändå göra oss otillgängliga. Det är naturligt. Vi behöver det för att överleva. Att träna har blivit en sådan oas för många. När jag tränar får jag möjligheten att vara i mina egna tankar. Jag ger mig tiden att tänka en enda tanke under en längre tid. Jag tränar mig trött och skön. Jag tränar mig stark och omladdad.

När jag tar ut mig i ett långt träningspass eller ger mig själv lugn mental träning kommer ett annat slags burr. Ett burr som känns rakt igenom min kropp. Det kommer inifrån mig själv och sprider sig över hela min kropp. Det känns befriande. Det är känslan av ett äkta och djupare burr. Ett burr som bekräftar att jag lever. På riktigt.