Det burrar till, alltså finns jag

Jag sätter den på ljudlöst med burr när jag inte vill eller får bli störd. Jag har den alltid ganska nära mig. Det känns bra att kunna snegla på den ibland. Inga nya sms, missade samtal eller nya mail innebär att allt är cool. När den burrar till och någon söker kontakt med mig. Då känns det bra.

Den här bekräftelsekulturen är helt naturlig för oss idag. Den är lika naturlig som samtalet var förr vid lunch- eller middagsbordet då man pratade med varandra utan att bli störda. Idag har de flesta jobbarkompisarna sina iphones med vid lunch- eller fikabordet. På ljudlöst, med burr. Då och då burrar det till och någon behöver snegla på den för att se om det är något viktigare än samtalet som just pågår. Något som är viktigare än det fysiska mötet här och nu.

Ibland behöver vi ändå göra oss otillgängliga. Det är naturligt. Vi behöver det för att överleva. Att träna har blivit en sådan oas för många. När jag tränar får jag möjligheten att vara i mina egna tankar. Jag ger mig tiden att tänka en enda tanke under en längre tid. Jag tränar mig trött och skön. Jag tränar mig stark och omladdad.

När jag tar ut mig i ett långt träningspass eller ger mig själv lugn mental träning kommer ett annat slags burr. Ett burr som känns rakt igenom min kropp. Det kommer inifrån mig själv och sprider sig över hela min kropp. Det känns befriande. Det är känslan av ett äkta och djupare burr. Ett burr som bekräftar att jag lever. På riktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s