Ingen spaning. Ingen aning.

För att kunna ta nästa steg i en organisations utveckling behöver man förstå sitt nuläge. Ett beskrivande nuläge som bygger på fördjupad kunskap om organisationen och kanske ännu viktigare vilka skeenden i samhället som påverkar organisationens livskraft.

För att få en fördjupad förståelse behöver man göra en tillbakablick som berättar om organisationens olika livsfaser samt i vilka tidsepoker i samhället man verkat. I vilka faser man mött framgång och när man stött på motgång.

När styrelsen och ledningen har den samlade förståelsen om både omvärlden och invärlden i dåtid, nutid och framtid kommer man få en klarare överblick hur man bäst kan leda organisationen långt in i framtiden. Och närmare sin vision.

Det är seriöst roligt att genomföra en sådan arbetsprocess. I förra veckan fick jag möjligheten att leda en sådan gedigen process tillsammans med tolv män som strategiskt leder och utvecklar en stor bransch i näringslivet. I denna vecka får jag möjligheten att undervisa och lära unga och förhoppningsvis blivande ledare och chefer inom ideella sektorn hur man arbetar strategiskt smart för att lyckas möta framtiden.

När man fokuserar medvetet på både organisationens insida och utsida kommer man lyckas.

Tack Mats Dafnäs att du myntade begreppet Ingen spaning, ingen aning (när du var varumärkesstrateg i Friskis&Svettis Riks styrelse under stora delar av min tid som generalsekreterare). Ett genialt uttryck som sammanfattar vad det handlar om!

Va gott du luktar

Jag har följt den tröttsamma debatten i tv om äldreomsorgen och framtiden. Kände plötsligt starkt att jag behövde plocka fram den här bloggen jag skrev för en tid sedan i ett annat sammanhang.

Jag tog det lugnt efter träningen och duschade extra länge. När jag kom tillbaka till min plats i omklädningsrummet visade det sig att damen bredvid mitt skåp också tog det lugnt. Vi var ensamma kvar. Nyss var vi många som bytte om efter träningen, nu var det bara hon och jag.

Va gott du luktar, sa hon. Min burk med hårvax låg öppen medan jag fixade till håret. Det luktar vanilj, fortsatte hon. Ja, det stämmer tänkte jag. Det var uppmärksamt. Vi fortsatte att småprata om hur skönt det är att träna regelbundet. Hon berättade att hon tränar två gånger i veckan och att hon fått lite ont i axeln eftersom hon hade gått med stavar lite för intensivt. Sjukgymnasten i mig vaknade till liv och jag gav henne några goda råd. 

Hon och jag var ensamma kvar efter en skön träningstimme. Vi njöt av att få pyssla om oss själva lite extra. Vi småpratade och när vi skiljdes åt kände jag mig så där skön som man gör efter en riktigt bra träningsstund.

På vägen ut fick jag veta att damen jag just hade haft en mysig stund tillsammans med är 90 år. Jag tappade hakan. En sån vill jag bli när jag är 90 år. 

Låt oss bli betraktade som människor genom hela livet. Och inget annat.