När tradition blir kult

Jag har varit processledare under en strategidag för en lekfull, mogen och stor organisation. Många kan nog uppfatta den som ganska tråkig och traditionell medan andra kan känna av ett tonårsrevolterande och en stark vilja om frigörelse. Det är ju så det blir. När man inte tagit hand om sin insida och sin utsida på länge. När man glömt bort att fokusera. Då kommer identitetskrisen så småningom smygande. Frustrationen, nån-annan-ismen och vilsenheten tar över.

Svensk idrott står just nu mitt i utmaningarnas centrum. Idrottsrörelsen är enig. Ett helhetsgrepp är taget. Framtidens idrottsföreningsliv står högt på dagordningen. Längtan hos de ledare och företrädare jag möter under strategidagen är tydlig. Det ideella kärnvirket blir på något sätt genuinare och vackrare när det verkligen gäller. En längtan uppstår att ta ett fördjupat grepp att visualisera och vitalisera idrottens gnistrande kraft att lysa glasklar igen.

Det handlar om att synliggöra alla nya förväntningar. Inifrån organisationen och utifrån samhället. Det handlar om modet att ställa sig de frågor man allt för länge blundat för. Det handlar om att ge sig tiden att tillsammans utforska framtiden. Det handlar om att mejsla fram det ädla kärnvirke som finns i varje förening och i varje föreningskompis. Det handlar om en fördjupad förståelse och tillit till sin idé och det man vill stå för i ord och handling. Det handlar om att locka fram idrottens essens och lyckas berätta om den på ett sätt som gör att svenska folket återigen förstummas av den lyskraft som svenskt idrottsliv har. Det handlar om att göra tradition till kult.