Tillit

Tillit. Det är ett bra ord. Ordet blir detsamma oavsett från vilket håll jag läser det. Framifrån eller bakifrån. Det är precis som när ett samarbete eller en relation fungerar bra. Den är tillitsfull. Det är då man gör varandra bra. Det är då det blir flow. Det är då man lyckas.

Genom åren har jag fått möjligheten att vara medföljare till en stor mängd chefer och ledare. I samtalen har detta varit ett återkommande ämne. Kanske inte just samtalen om själva tilliten utan snarare samtalen om otydligheten i förväntningar och brist på ärlig och öppen dialog. Samtal om själva symtomen när bristen eller avsaknaden av tillit finns till varandras kunskap, kompetens och erfarenhet.

Det är då den väcks. Olustkänslan att inte räcka till. Irritationen över bristande respekt. Otillfredsställelsen av att inte förstå vad det är som händer. När jag då ställer frågan hur personen själv ser på sitt förtroende till sin chef, styrelsen eller kollegan är det förvånansvärt många som i ett första skede inte har funderat på konsekvenserna av att symtomen har smugit sig på. Att det på något sätt kan ha påverkat det egna förhållningssättet. Att bristen på den egna tilliten har fått växa sig stark. Att bristen på tillit kommer från två håll.

Det är då insikten kommer.

Inget konstigt alls

Jag har varit på uppdrag i Kristianstad och passade på att besöka mina gamla Friskis&Svettis-kompisar i föreningen. Det blev verkligen en oväntat dynamisk totalupplevelse.

Föreningens grundare Fredrik ”Fidde” Hagen möter mig vid tåget. Vi åker direkt till föreningslokalen där träningspulsen som vanligt är hög. Cirkelgymgänget ska precis dra igång, taggade till tusen. I spinningsalen dryper spinnarna av svett. De som tränar individuellt i gymmet tränar fokuserat och jag ser flera som sparrar varandra i träningen. I buren vrålas det peppande när ledaren ropar till gänget ”sista varvet, kom igen nu allihopa”. I jympahallen är det glad discofinal med fantastiska Kicky Skoog.

När jympapasset är slut ber Kicky gänget att slå sig ner längs med ena långväggen. Alla pustar ut. Ljuset släcks. Den sköna känslan sprider sig i rummet av skönt nytränade och mentalt återhämtade kroppar. Mitt i det mörka endorfinruset glider nu ett vackert luciatåg in i jympahallen. Vi njuter allihop. En stund av lugn, värme och stillhet infinner sig. Jag får en liten tår i ögat när jag slås av alla dimensioner av tränande människor jag slukats in i från att ha tuffat ensam fram på ett tåg för mindre än en halvtimma sedan.

Efter luciatåget möter jag plötsligt föreningens ordförande Perry Östman som ska köra ett löppass i gymmet. Han lyser av glädje och stolthet. Föreningens verksamhet har vidareutvecklats fantastiskt genom åren och nu är hela 7,5 procent av kommuninvånarna medlemmar. Bakom Perry ser jag samtidigt att en av medlemmarna kommer ut från toaletten med en påse urin i handen. Då dyker dopingkontrollanten upp och vi snackar en stund. Han berättar att nedslaget har gått bra och att de bara har en medlem kvar som de vill testa. Fullt träningstryck i alla hallar, ett luciatåg glider fridfullt genom träningslokalen och dopingkontrollanterna gör nedslag. Inget konstigt alls, hinner jag tänka före flowet av upplevelser visar sig ska fortsätta.

Kvällen avnjuter jag med Fidde och hans härliga fru Eva. Som avslutning på kvällen överraskas jag av att före detta ordförande för föreningen Carin Wibäck dyker upp och vi får en stunds fint samtal tillsammans. Den natten sover jag gott i gästhuset hemma hos Eva och Fidde.

Morgonen därpå var det tidig uppstigning. Fidde skulle hålla sitt fredagspass för sina old boys. Ett gäng som träffas varje fredag och tränar cirkelgym. Till saken hör att Fidde har berättat om det här gänget i många år och jag ville verkligen ta möjligheten att träffa gänget nu när jag var i stan. Kvart i sju sparkade passet igång. Ett fullt pass med 100 procent träningsmotiverade och pratglada män hängde på vant när Fidde drog igång uppvärmningen. Därefter delade de upp sig två och två vid varje station och körde 40-sekundersintervaller med full sparring av varandra. Fidde peppade och utmanade grabbarna på det proffsiga sätt som bara han kan. Stark start på luciamorgonen.

Nu var det dags för mig att göra mig förberedd inför den storföreläsning jag skulle hålla om framtidens hälsoutmaningar för kommunledningen i Kristianstad. Precis före jag ska gå dit ropar värden att det finns nybryggt kaffe till mig. En perfekt tajming från en av supervärdarna i föreningen. Nu var jag laddad.

Glad efter en lyckad föreläsning kommer jag tillbaka till Friskis&Svettis och då möter jag ännu en av mina favoriter i föreningen, Helena Lundahl. Jag står en stund i entrén och ser hur proffsigt hon möter medlemmarna, sedan får vi kramas. Över en skön långlunch får jag möjligheten att snacka med föreningens duktiga verksamhetsledare Jenny Karström. Vi pratar utveckling och utmaningar i flera dimensioner. Hon bjuder på ett riktigt bra synsätt för att fortsätta lyckas. Mitt i framgången finns nyfikenheten, hungern och viljan att vidareutveckla föreningen. Respektfullt och ödmjukt.

När jag går tillbaka mot tåget försöker jag summera alla olika intryck av upplevelser jag varit med om. Föreläsningen med kommunledningen och mötet med alla medlemmar, ideella funktionärer och anställda medarbetare i Friskis&Svettis. Alla dessa fantastiska människor som på olika sätt gör skillnad för sig själv och för andra. Respekt.

Jag ler.