400 miljoner kronor i underskott varje år

Ekot genomför just nu en välbehövlig granskning av hur det går för de idrottsarenor som byggts i Sverige under 2000-talet. Hårdast drabbas Sveriges kommuner som får lägga ut över 400 miljoner kronor varje år för att täcka underskottet. Två av 43 granskade arenor har troligen en stabil ekonomi. Det ska också noteras att Friends Arens och Tele2 Arena inte ingår i granskningen.

Detta gör att jag måste ta fram min blogg från för precis ett år sedan om Den våta drömmen.

För några år sedan när jag närvarade på Riksidrottsförbundets årsstämma roade jag mig med att i alla lediga pauser ställa två frågor till en mängd ordföranden och generalsekreterare inom idrottens 69 olika specialidrottsförbund.

Min första fråga var, ”vad tror du kommer att ena idrotten i framtiden?” och den andra ”vad är din drivkraft i ditt uppdrag?” Detta ledde till flera intressanta samtal.

På den första frågan om vad som kommer att ena idrotten i framtiden kan jag konstatera att alla kan enas kring att den minsta gemensamma nämnaren handlar om glädjen till idrotten eller glädjen att idrotta. Man lyfter fram att det centrala är att det ska vara kul.

På den andra frågan om drivkrafter blev jag kanske lite förvånad när jag insåg att den gemensamma röda tråden är att få håva hem ädla medaljer i de största tävlingarna inom den egna idrotten eller att få vara med och arrangera ett VM, EM eller motsvarande i Sverige.

Ett antal ordföranden och generalsekreterare som för tillfället stod inför VM, EM, OS etc var förstås stolta över att få vara en del av sin idrott och att få följa sitt landslag till dessa tävlingar med en förväntan om bra resultat. Några lyfte också fram de positiva effekter detta genererar. Svenska folkets intresse ökar och man vill börja med deras idrott. Några kunde dock konstatera att det var svårt att planera smart eftersom när det plötsligt går riktigt bra i ett VM, EM eller OS är anstormningen så stor att man inte klarar av att ta emot alla barn och unga som vill prova på idrotten.

Nu när jag följer Uppdrag granskning och hur Leksands kommun genom åren har stöttat Leksands IF för att lyckas med sina framgångar kan jag inte låta bli att dra en parallell till mina två ställda frågor. Jag tänker på hur många kommunstyrelser som genom åren antagligen skulle kunna svara exakt likadant på mina två frågor.

Glädjen i att erbjuda kommuninvånarna en ny idrottsarena för kul idrott och som samtidigt är särskilt anpassad efter ortens mest framgångsrika idrottslag. Det är nästan alltid ett fotbollslag eller ett hockeylag. Jag kan höra hur argumenten flyger när man ska besluta om investeringar i miljardbelopp i en ny sporthall eller idrottsarena. ”Det kommer generera bra PR för orten, det kommer skapa glädje för alla kommuninvånare och vi kommer förbättra folkhälsan”.

Det paradoxala är att samtidigt står tusentals befintliga gymnastiksalar och idrottshallar runt om i landet just nu utan underhåll och anpassning efter dagens idrottande barn, ungdomar och vuxna. Jag har genom åren fått möjligheten att se mängder av idrottshallar och träffat mängder med föreningsföreträdare som är olyckliga över både skitiga och trasiga idrottshallar som inte är anpassade efter den aktivitet man önskar genomföra.

Under tiden fortsätter kommunstyrelserna runt om i landet att drömma vidare om när ortens stolthet kommer att vinna allsvenskan, elitserien eller superettan. Undrar när de kommer vakna?

Nu har det gått ytterligare ett år. Det är dags att vakna nu.

Här berättar Ekots reporter Per Ivarsson mer om granskningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s