Det handlar om att vända mönster

Hon sa det så självklart.

Jag har min arbetsplats och det är där jag sitter och jobbar hela dagen. Visst är det stökigt och rörigt med alla kollegor runt omkring mig, men jag har så svårt att lyfta på rumpan och förflytta mig till någon av de enskilda rummen.

Hon höll med om att hon säkert skulle kunna vara mer fokuserad och effektiv om hon gav sig bättre förutsättningar. Vi resonerade en stund kring vad det skulle innebära att se hela kontoret som sin arbetsplats och inte bara den egna sittplatsen. Hon höll med om att ett alternativ skulle kunna vara att då och då arbeta i ett enskilt rum. Men att skapa ett eget rum genom att göra en walk and talk utomhus kändes, för henne, som helt otänkbart. 

I min senaste rapport Sitta är det nya röka fastslår jag att vi har blivit sittande tjänstemän i ett utbildnings- och kunskapssamhälle. I ett allt mer mentalt krävande arbetsliv har vi utvecklat en sittande livsstil. Förr blev vi fysiskt trötta av vårt arbete. Idag blir vi mentalt utmattade av vår nya livsstil. Folkhälsorapporten från 2013 visar att nästan en miljon svenskar i åldern 16-84 år rör på sig mindre än två timmar i veckan. När WHO listar riskfaktorer för att dö i förtid kommer fysisk inaktivitet och stillasittande på en fjärde plats efter högt blodtryck, tobaksbruk och högt blodsocker/diabetes. På femte plats kommer övervikt och fetma.

Svenska arbetsmarknad står inför en dramatisk omvälvning. Stiftelsen för strategisk forskning kan i sin granskning konstatera att mer än vartannat svenskt yrke kan automatiseras. Vi kommer gå in i en våg av dator- och robotsystem som gör att varannan har ett yrke som inte behövs om tjugo år. Den tekniska innovationen är explosionsartad och kommer göra oss ännu mer stillasittande.

En ny ansats krävs för att vi ska lyckas förhålla oss till det och det börjar bli bråttom. Att resa sig från sittande till stående gör skillnad ända in på cellnivå. I dagens Kropp och själ fick vi lyssna till hur det gick när programmets redaktion genomförde ett experiment med att sluta sitta. Sådant inspirerar.

Det är dags att börja vända mönster.

Walk and talk frigör

Kroppen tänker bra när den är i rörelse. Det beror på att hjärnans problemlösningsförmåga fungerar bättre i rörelsen. Under en promenad rensas kroppens stresshormoner bort och din kropp får återhämtning. På 400-talet före vår tideräkning myntade den kloka greken Diogenes från Sinope – solvitur ambulando, som betyder ungefär det löser sig när du går. Teorin är ganska enkel. Desto längre du går, desto mer kommer du få gjort.

Genom åren har jag genomfört walk and talk i många olika sammanhang och av flera olika anledningar. Förutom att jag får komma ut när det (som idag) är en helt fantastisk sensommarkänsla med höstfeeling i luften får jag samtidigt mycket gjort. Just nu håller jag på med ett stort projekt som kräver stringens och uthållighet. Därför är jag just nu också inne i en het walk-and-talk-med-mig-själv-period. Och jag gör det för att jag ska orka hålla fokus i det projekt jag håller på att slutföra.

Det är lustigt att när jag kommer hem kan jag upptäcka att jag har missat några dimensioner som kändes så självklara när jag var ute och gick. Jag kan upptäcka att jag liksom tänkte smartare när jag alldeles nyss var i rörelse. Därför brukar jag göra korta noteringar i min Iphone medan jag går så jag inte behöver gå och försöka minnas en klok insikt eller tanke jag fått. När jag gjort min notering kan jag parkera den där och låta mig flöda vidare in i nästa tankebana.

Som sagt, det löser sig när jag går.

Satsar man på människorna kommer kvalitén

Vi vill ha fler medlemmar.  Vi vill bli större. Vi vill bli bäst genom att vara flest. Av någon anledning hamnar jag ofta som processledare eller strategisk rådgivare i organisationer som vill undersöka varför de inte lyckas med sina kvantitativa mål att bli fler. Jag möter små, stora och jättestora organisationer som under flera år har haft målet att bli större, men inget har liksom hänt. Lite kanske i rätt tillväxtriktning, men inte det där lyftet man hoppats på.

Styrelsen och ledningen har gjort sin bedömning att med tydliga kvantitetsmål och hur många procents tillväxt man förväntar sig så ska det skapa en sporrande tillväxtkultur hos medarbetarna eller de ideella funktionärerna. Det följer ju också helt naturligt att styrelsen beslutar om VAD man ska uppnå. Därefter vill man visa på förtroende och tillit till teamet inom organisationen att lösa HUR det ska gå till. Att det automatiskt ska leda till att alla ska känna sig sporrade att lyckas.

Jag kan på ett sätt förstå varför man vänder sig till mig. Den förändringsresan som genomfördes i Friskis&Svettis under mina tolv år som generalsekreterare var fantastisk. Från 200 000 medlemmar till 550 000 medlemmar. Men jag kan avslöja att det inte var de kvantitativa målen som gjorde att vi växte. När jag började fanns det ett antal kvantitativa tillväxtmål som riksorganisationens styrelse hade beslutat om. Bland det första som jag och den styrelsen, som var verksam då, gjorde var att stryka de målen eftersom alla upplevde att det var utopiska siffror. På några år skulle vi växa till 400 000 medlemmar. Jag insåg (år 2000) att när alla himlade med ögonen när den siffran nämndes var det någonting grundläggande fel. Istället vände vi blicken inåt in i organisationen och började jobba jäkligt hårt med organisationens insida.

Så. Jag är tveksam. Det är inte den allt för ofta orimliga tillväxtsiffran som sporrar och utmanar. Det stora sker i det lilla. Satsar man på människorna kommer kvalitén. Då kommer kvantiteten. Och i den nämnda ordningen.