2015 vill vi träna smart

Begreppet Long-Life-Living etableras. Du tränar inte bara för att må bra för dagen utan du tränar för att få ett långt och friskt liv. De mentala effekterna av en aktiv livsstil kopplas tajtare med nya erbjudanden och budskap.

Uttrycket hållbar hälsa växer sig starkare. Träningsbranschen presenterar nyheter som har sitt syfte att erbjuda träning för alla åldrar, från vaggan till graven. Ofta är det gamla hederliga träningssätt som förpackas och kommuniceras på ett nytt och attraktivt sätt.

Parallellt kommer vi fortsätta att se nya raffinerade träningsflugor som erbjuder oss en stark och skulpterad kropp. Quickfix-metoderna kommunicerar mot vårt dåliga samvete och eftersom människor har brist på tid söker vi den snabbaste lösningen.

Den kroppsnära datorn etableras. För elitmotionärerna är en avancerad teknik en självklarhet för att kunna växla upp och utvärdera sina träningsmål. För den ovane kan det vara sparken i baken för att komma upp i sina 10 000 steg om dagen.

Sveriges träningsaktörer och den stora idrottsrörelsen har en gemensam konkurrent, människors upplevelse av brist på tid. Svenskarna väljer den träningsaktör eller idrottsförening som ligger närmast där man bor. Närhet och lättillgänglighet är avgörande för den som ska komma igång eller tränar mer sällan. Jag vill få relevant inspiration på nätet, att det finns tider som passar mig och att det är enkelt att ta sig till och från.

Med en fortsatt stark inflyttning till storstäderna kommer vi inte vilja använda vår dyrbara tid till att sitta i bilköer eller söka efter en parkeringsplats. Därför kommer vi se nya träningstrender som underlättar hur du enklast kan ta dig från plats A till B. Cykling, Rase the Tube, freerunning är några exempel. Jag tar mig från en plats till en annan, har kontroll på mig och min tid och får träningen på köpet.

Vi tränar för att få avgränsad kvalitetstid samtidigt som vi känner att vi gör något gott för oss själva. Vi tränar smart.

2015 unnar jag mig ingenting

Jag tror inte på att unna mig. Det ligger för mycket dåligt samvete i unnandet och jag hatar att ha dåligt samvete. Därför har jag vant mig av med det. Det är rätt enkelt faktiskt.

Att unna mig låter som ett misslyckande. Det goda i livet är jag inte värd, inte förrän jag har jobbat grymt hårt, tränat maniskt och fått diplom som Supermorsa. Men så orkar ju ingen ha det och det är ofta då som unnandet startar. Man unnar sig lite ledighet, en bulle till kaffet, ett glas vin. Man unnar sig en chokladbit, några timmar på stan och nya kläder. Ofta försvaras unnandet av ”det här är jag värd”. Som om ingen annan skulle tycka det.

I dag unnar jag mig ingenting. Jag bara tar. Bara gör. Känner jag för att vara ledig, försöker jag se till att bli det. Är jag hungrig, äter jag. Är jag sötsugen, snaskar jag. Är jag lat, latar jag mig. Är jag träningssugen, tränar jag. Är jag inte träningssugen, låter jag bli.

En av de största vinsterna med att ha lämnat unnarlivet bakom mig är att jag tydligare känner vad jag innerst inne vill. När jag unnade mig gjorde jag ofta något jag inte riktigt godkände. Nu när allt är tillåtit är unnandet så avdramatiserat att det inte är något unnande längre. Det är bara saker jag gör för att jag gillar det.

Så. 2015 fortsätter jag att inte unna mig någonting.