Bye, bye yrkeskarriär!

Förr i tiden kunde man likna livet vid en rak tidslinje. Vi var barn, revolterade som unga, tog ansvar som vuxna och mötte så småningom en ålderdom. Idag går vi istället genom flera livsfaser där den biologiska åldern inte nödvändigtvis behöver hänga samman med den mentala upplevelsen av sin ålder.

Din livskarriär hänger samman med det liv du lever och inte det yrke du har. Varje livsfas ser olika ut och är olika lång eftersom vi alla är unika. Det är troligen när du är på väg att lämna en livsfas och är på väg in i nästa som du känner av den mer tydligt. Själva övergången skapar förvirring och oro eftersom nästa livsfas kan upplevas nytt, osäkert eller annorlunda.

Med personliga omval i samband med varje övergång kommer du kunna skaffa dig ett mentalt försprång. Du får lättare att förhålla dig till den förändring som kommer att komma. Du kanske väljer en annan karriär, utbildar dig på nytt, satsar på mer familjetid eller ger dig en efterlängtad frihet. Själva omvalet gör dig trygg eftersom du vet att du leder dig själv.

Om du dessutom gör omval inom varje livsfas ökar dina förutsättningar att göra varje livsfas till sitt allra bästa. Det ger dig en frihet att behålla ditt fokus på det som är viktigt för dig och kan gå ”all in” i det som är nu.

Ett omval ökar din livskapacitet. Vi kan kalla det för att du går in i next level av dig själv, alltså att du blir en lite bättre version av dig själv. Så småningom bildar alla dina livsfaser en helhet som är du.

Bye, bye yrkeskarriär! Välkommen livskarriär!

Bye, bye unna mig!

Att unna mig njutningar tror jag inte längre på. Det ligger för mycket dåligt samvete i unnandet och jag hatar att ha dåligt samvete. Därför har jag vant mig av med det.

Att unna mig låter som ett misslyckande. Det goda livet är jag inte värd, inte förrän jag har jobbat grymt hårt, tränat maniskt, städat hela huset och fått diplom som Supermorsa. Men så orkar ju ingen ha det och det är ofta då som unnandet startar. Man unnar sig lite ledighet, en bulle till kaffet, ett glas vin. Man unnar sig en chokladbit, några timmar på stan och nya kläder. Ofta försvaras unnandet av ”det här är jag värd”. Som om ingen annan skulle tycka det.

I dag unnar jag mig ingenting. Jag bara tar. Bara gör. Känner jag för att vara ledig, försöker jag se till att bli det. Är jag hungrig, äter jag. Är jag sötsugen, snaskar jag. Är jag lat, latar jag mig. Är jag träningssugen, tränar jag. Är jag inte träningssugen, låter jag bli. Det är rätt enkelt faktiskt. I dag frågar jag mig bara ”vill jag göra detta eller vill jag inte?”

En av de största vinsterna med att ha lämnat unnarlivet bakom mig är att jag tydligare känner vad jag innerst inne vill. När jag unnade mig gjorde jag ofta något jag inte riktigt godkände. Nu när allt är tillåtit är unnandet så avdramatiserat att det inte är något unnande längre. Det är bara saker jag gör för att jag gillar det.

Bye, bye unna mig!